Västertopparnas väktare

Han sattes att vakta på Västertopp

när tiden begynte sin gång

och han vandrade omkring

på bergets nordligaste topp

som Kopparåsens västligaste vakt

Och Månens första varv begynte.

I månskenet han stod

och hans rustning sken som silver.

Han var vildmarkens son,

med ett blänkande svärd,

och en stav av svartnad ek

och hans hjälm hade fångat

Månens figur,

den var full, när den blänkte på pannan.

Och på dagen han satt under enar och tall

invid mossen, som ligger där än

och han viskade till huldror

som i gryningen kom

vad honom hade sjungits i natten.

Men en dag kom en flicka

från skogarna i norr

och han glömde sin väktartjänst

Hon var trasig och våt

och hon skakade och frös

och han tände en lysande eld

Och månen fick blinka,

och fienden såg

att en vakt hade funnits på berget.

Och vinden slutade sjunga.

När fienden kom,

sprang flickan iväg

och väktaren dränktes i mossen.

Och solen gick upp

och huldrorna kom

ur dimman, som svepte in skogen

Och de blåste sin dimma

in i väktarens själ

och de lockade fienden i trollens famn

Och vinden viskade och sjöng.

Jag är enarnas vän, jag är en av de tolv

som i Hjärtstenen har vårt säte

och jag lyssnar till väktaren

där han viskar ur mossen,

jag har blivit hans broder och vän

Han är väktare än

fast hans kropp är en skugga

på Västertoppen hör jag honom ropa

fast hans rop är en viskning

och ett eko i vinden

tills Stenarnas portar slås upp.

Men flickan försvann

hon försvann in i dimman

under granarnas hemlighet

och man hör henne ropa

när solen går ner

som ett eko, en hälsning från bortom.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 5

© Kenneth Eriksson

H e m