Ugglan

Det frustade uppe på berget,

vi sprang ut för att se vad det var

och när vi öppnat vår dörr, och vi såg oss omkring

stod en häst framför månen på bergets rygg

och den vände på huvudet och gnäggade.

Det var natt, ner i dalen låg mörkret tungt

och hästen såg vi blott som silhuett.

Och en uggla skrek bortom sjön.

Och hästen kom ner, vi tyckte det var

som om ugglan givit klarsignal.

Hästen lunkade fram till vår stuga på berget,

jag bad Arnor, min vän, om en lykta

Och i skenet från lyktan såg vi betsel av guld,

och sadeln var pyntad med pärlor

Och hästen var vit, och av högädel stam

Vi såg, det var en häst till en konung.

Och ugglan skrek bortom sjön.

Då såg vi ett tyg, över sadeln det låg

vi tog loss det, det var konungens mantel

Den var broderad med silver och på fållen det stod:

"Varen redo, jag kommer ur solen."

Och ugglan skrek bortom sjön.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 5