Kenneth Erikssons dikter 2
Här kommer flera av Kenneth Erikssons dikter:

Vinden tar vad solen ger
Världen tar din värme
Skogen skyddar för solens ljus
och Trollen kryper närmre
Du ser en lyktgubbe,
tror det är ljus, som glimmar mellan träden
tills alver drar undan lövridån
och visar dig solens värden.
Gå ut i en glänta på bergets topp
När det blåser i mossiga grinden
Så skall du lära dig livets lopp:
Vad solen ger tar vinden.

Kenneth Eriksson
ur Livsbok 4

Det finns saker, som människan sedan länge förnekar
Men sakerna hör, och de ler.
Det finns varelser som tänker bortom elfte dimensionen
Men människan tror vad hon ser.
Och tingen, som långt bortom tid och förnuft
Endast setts i de drömmar du glömt
De var verklighet då, när du bortom din kropp
I din sömn inte trodde på tid.

Kenneth Eriksson
ur Livsbok 5

Ute på havet,
på dess fjärran vidder
kan man från skeppet se
en och annan havsnomad,
en jägare komma vandrande
på vågvidderna.
Ibland ett läger,
tält och eldar
på havets väldiga vidder.
En ensam seglare
klöv en gång ett sådant läger.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 12

Mannen, som såg älvorna
vägrade tro att han sett.
Han satt i flera dagar
ensam i sin stol
med grubbel som enda gäst
Mannen, som såg älvorna,
hade gått ut i kvällningen
för att se naturen slå sig till ro
Och då sjöng dimmorna för hans öron
och de dansade för hans blick
I flera dagar satt han kvar
Han var den ende, som sett,
Han hade ju varit ensam
Men han vägrade ta emot det ögonen gav
Hans hjärna vred sig i plågor
Han hade sett sin tillvaro rasa
Och den rasade och rasade och rasade.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 5

Det är i förändringen du skall
känna dig hemma, du människobarn.
Ty allt förändras.
Och klamrar du dig fast vid nuet,
förändras det som sand rinner
mellan dina fingrar
och blir förflutet.
Flyt med nuet
annars rinner det förbi dig
och hemlöshet blir din skörd.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10

Blommorna går barfota på ängen,
nupna av frosten, med svallande hår hälsar de hösten.
Det blåser ute på fälten, och granarna väser.
Snön blåser bort, regn och blåst avkläder fälten
deras nyvunna vithet, och frosten är icke mer.
Endast vindens famn talar i mörkret.

Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10

© Kenneth Eriksson

Fler dikter

Tillbaka till föregående sida