Några dikter
Kenneth Eriksson
Vakna, vandringsman,
och se solen dansa över tuvorna,
vakna, och drick av nattens dagg
medan gryningen smeker din blick,
vakna,
och se tallarna hälsa solen
med upplyfta grenar,
med höjda kronor och guldbruna stammar.
Res dig ur mossan, sprid gräset för vinden,
lämna din slocknade härd
Ty nattens skuggor har slutat
att kretsa kring din skyddande eld.
Sök dig nya stigar,
ty dagen är ny och ren
och ännu är den späd och skir.
Vakna, vandringsman,
och sök din stig på vidderna.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 6
Dansa, dansa, medan dimman varar,
dansa, dansa, hänryckt i dimman,
dansa, dansa på dimmans slöjor
innan solen stjäl dess skuggor
dansa upp på den bro,
som dimman lägger mot berget,
medan trollmakten varar,
och det dryper ur mossen
dimma, magins dimma.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 11
Distant Hills
Jag bor på randen av en slätt.
Fria vidder förlorar sig bortom
horisonten.
Åt andra hållet ser jag avlägsna berg.
Allt är tyst här på slätten.
Fjärran toppar, jag hälsar er,
så issvala bortom värmeflimret.
Här är gräset evigt.
Inte varje strå, men gräset som kropp.
En dag går jag till dessa fjärran berg,
som ligger där planterade som en kedja av tempel.
På bergen ligger snön,
och vem vet vad deras dalar gömmer?
Någonstans där skall jag finna sanningen.
På någon av deras toppar
finns eremiten.
Han har mitt eget ansikte.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 13
Sjung för mej, Koo-Tick, min vän,
Sjung för mej om den ylande snön.
Du sitter här vid elden och
tuggar på det feta köttet,
Koo-Tick, barn av tundran,
min vän.
Ditt platta ansikte, dina sneda ögon,
dina bruna händer, ditt svarta hår
Jag har sett dej bli en varg på fjället.
Koo-Tick, slå på din trumma,
sjung för mej de gamla sångerna,
tänd din rök, och ta oss med på den långa resan
till andarnas berg,
låt mej få höra isens röster,
du som har sett svaret på tundrans gåtor,
du som har sett ödsligheten
myllra av andar
låt mej få se min själs ansikte som
i en spegel.
Igår, när vi jagade
vildren, och du
stötte flintspetsen på ditt spjut
in i tjurens bog, då
stänkte blodet på våra kläder,
då åt vi båda av tjurens lever,
och din sång och dina ögon
färdades över tundran.
Jag älskar nätterna av extas
när vi skall på jakt,
då fylls kåtan av pockande viskningar,
och i röken ser jag dej som ett tempel
när huggtänderna blottas
och du snurrar runt, runt,
skakar väggarna av stormen,
och elden jagar skuggorna
upp i taket.
Jag ser dej ligga stilla medan andarna hälsar dej
på berget
och Isbjörnens ande
vaktar din kropp.
Koo-Tick, du är en
av dem som vet vad som
färdas i snöröken.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
Nattens är min väg, jag skall vandra under träden
medan Månen stryker silver i mitt spår.
Framför mig har solen lämnat molnens sista ring,
jag kan se, de glöder än vid horisonten.
Runtom mig står bergen, se, graniten håller vakt
den mörka skogen gömmer tigande på sagor.
Och jag vandrar bort i vinden, den jag ej skall skåda död,
Den som viskar till mig sakerna jag skriver.
Jag skall vandra bortom husen,
bortom molnens vida ring,
bortom haven tills jag ej kan vandra mer.
Och min längtan, den skall brinna,
den skall vara ljus på vägen,
När den slocknar kan jag inte dikta mer.
Kenneth Eriksson ur Livsbok 5
Vi satt i en ring, tolv mörka män
furstar av skogarna
Vid Hjärtstenens vakande skugga
Och Hjärtstenen gav och Hjärtstenen tog,
Vi delade alla vårt bröd.
Då reste sig upp en styvsint ung man
Lade handen på stenen och sa:
"Låt oss alla gå in i Stenarnas frid,
Jag hör människor komma med krig.
Och vår älskade skog
skall störtas i brand;
Låt oss vänta i Stenarnas ro
tills skogens själ bygger upp nya träd;
Låt oss knacka på Stenarnas port."
Så talte han, alla hjärtan var med
Och man öppnade Hjärtstenens vägg
Elva furstar steg in, men den tolvte stod kvar;
det var jag, som hos människor bor.
Jag har arbete kvar i denna krigiska värld
som inte lyssnar på skogarnas röst
Men det skall komma en tid,
då jag fullbordat mitt verk
då Stenarnas portar slås upp
och då träder jag in, som en
furste bland tolv
för att vänta tills krigen är slut.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 3
Mitt skepp,
det seglar på daggen när morgonen gryr,
det glider från strå till strå
tills det stilla börjar följa en bäck,
det slingrar och svävar
långt uppåt strömmen
uppför vattenfall och stenar till källan
den pärlande klara som föder denna bäck.
Och jag följer det långt under jorden.
I en skreva jag stiger, och sedan ser jag
ljuset,
och sedan ser jag att det regnar
Så jag sätter focken, lägger rodret mot skyn,
om en timme seglar jag på regnbågen.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 6
© Kenneth Eriksson
Fler dikter
Tillbaka till föregående sida