Tillbaka till skolshowens hemsida

Arbetet med showen

Om man skall beskriva hur en skolshow på Angeredsgymnasiet kommer till, kan det vara svårt att komma ihåg alla detaljer. Det är också svårt för mig, som showens överhuvud, att känna till allt som sker i varje grupp som bygger en detalj i showen. Om jag sedan, som här, skall försöka beskriva vad showen innebär på alla plan för dem som är involverade, krävs det en viss omsorg och ödmjukhet, och inte en så liten del av lyhördhet, om jag inte skall ha stora luckor i min beskrivning. Skolshowen tycks ha blivit en rörelse, där de mer erfarna lär upp de nya, och den tycks vara ett drivhus för både socialt, mänskligt och konstnärligt växande.

Jag kom till Angeredsgymnasiet när vårterminen startade 1986. Och mitt uppdrag var att vikariera i musik. Alla trodde att uppdraget skulle vara någon vecka eller så, men det förlängdes och förlängdes. Mona Andersén, som jag vikarierade för, kom aldrig tillbaka. Under de första veckorna på vårterminen träffade jag bara ena gruppen av de elever, som läste konst- och musikhistoria. Den andra gruppen fanns inne hos bildläraren Anna Lanman, och hade konsthistoria, för de höll på med en musikal, som det var onödigt att jag gick in i, eftersom jag bara var vikarie. Men då tiden gick, och Mona inte återvände, tyckte jag att det var lika bra att också de fick lite musikhistoria. Och jag mötte dem efter sportlovet. Medan jag tog hand om deras idéer, hände två saker: Den ena var att Nore Tobiasson, studierektor, kontaktade Ce-Ge Ullaeus, intendent på Blå Stället, och, såvitt jag förstår, bad honom att stödja mig i min strävan att få musikalen till stånd. Och Ce-Ge kom, med halva sin personal, tog hand om de tekniska lösningarna, och visade mig vad de rätta dimensionerna är på ett sådant arbete. Han lärde mig 'the tricks of the trade', så att säga. Den andra var att grundskolorna i grannskapet fick en studiedag där de kunde skaffa sig en uppfattning om Angeredsgymnasiet. Våra lärare tog hand om deras lärare med motsvarande ämnen. På denna studiedag träffade jag en gammal bekant: Hasse Nylén från Hammarkulleskolan. Jag hade lärt känna honom när hans sambo Cecilia Augutis läste engelska tillsammans med mig på universitetet. Många gånger satt vår lilla grupp hemma hos Cecilia och Hasse inför tentorna. Musiklivet på Hammarkulleskolan hade blivit rikskänt genom ett TV-program. Det fanns en tid, när det på Hammarkulleskolan hängde akustiska gitarrer i korridorerna, och elever kunde plocka ner en gitarr och spela på den när de behagade, sägs det. Sant är i alla fall att musikintresset hos eleverna stimulerades av ett helt gäng entusiastiska musiklärare där, och att de lärde sig spela en hel del olika instrument, och att diverse konserter, inklusive en schlagerfestival med låtar skrivna och sjungna av elever, framfördes varje år. Samtidigt höll Lövgärdesskolan på med att bygga en tradition med årliga musikaler, som tidvis till och med framfördes på Liseberg. Hasse Nylén och de andra blev heligt förbannade när de fick se hur musikintresset togs om hand på Angeredsgymnasiet. De hade bett att få göra ett studiebesök i musiksalen, men detta hade mötts med klen respons. Nu råkade de träffa mig, och jag öppnade givetvis salen för dem. När jag kom till Angeredsgymnasiet, bestod musiksalens utrustning av följande: Tre akustiska nylonsträngade gitarrer, varav två tydligen tillhörde elever. En träxylofon. En halv kastanjett. Resterna av ett trumset, märkt "Munkebäcksgymnasiet". Ett tomt saxofonfodral. En massa sångböcker från 50- och 60-talen, om inte äldre ("Vita Hästen" fanns i flera exemplar). En stereoanläggning, där inte högtalarna ännu kopplats in, samt en bunt LP-plattor, mest jazz och klassiskt. Och så en flygel, låst (jag fick inte tag på en nyckel till den förrän efter flera veckor); den var enligt utsago Monas ögonsten, och ingen annan än hon fick spela på den, utom möjligen någon ytterst begåvad elev. Dessutom ägdes tydligen flygeln i aulan till hälften av gymnasiets musikinstitution och till hälften av Blå Stället. Blå Stället var också ägare till två pianon, varav det ena brukade stå i musiksalen. Musikintresset är en av de största faktorerna i en ung människas tillvaro; musik är en del av det språk med vilket en ung människa markerar sin tillhörighet, formulerar sin person. Och så skulle då elever, som levat i en rik musikalisk och kulturell verklighet i Lövgärdesskolan och Hammarkulleskolan, tvingas möta denna kompakta betongvägg av likgiltighet för musiken! Där insåg jag att något måste finnas på Angeredsgymnasiet, som kunde möta denna kulturella kraft som genererats i grundskolorna. Jag har med besvikelse åsett musiklärare komma och gå på Angeredsgymnasiet efter mitt vikariat. Och ingen tycktes kunna axla uppgiften. Så vad gör man? The Show Must Go On! Även om jag var vikarie i största allmänhet under de första åren.

Det var när Margaretha Karlén kom som musiklärare till skolan, och inte ville repetera show på konst- och musikhistorialektionerna, som deltagande i showerna blev tillgängligt för alla på skolan. Och just den förändringen var nog bra för showen.

Mötesplatsen

Skolshowen är en mötesplats för musiker, dansare, skådisar och drömmare. Den är ett torg där man hittar vänner och kompisar genom de tre årskurserna, och till och med utöver det: de som varit med tidigare i showerna finns också med i kollektivet. Man ser dem som är bättre än en själv och får inspiration, man får nya kulturella vyer, och man får känna vad det smakar att vara med om en större produktion, med stor publik och en äkta rockrigg att sjunga och spela genom. Och man repeterar naturligtvis, man övar och sliter. Men ibland blir det en "nattvandring" eller en "session", där man helt enkelt umgås in på småtimmarna, och bara är tillsammans, lyssnar på musik folk inte hört på tidigare, diskuterar religion och världsåskådningar eller upplever naturens mystik och nattliga storslagenhet. Men dessa sessioner är mest en biprodukt av showarbetet. Man lär känna varann mera, en sångare eller skådespelare kan slappna av bättre på scenen sedan, och hitta den växeln inuti, som gör att han eller hon lättare kan ge av sin genuina kapacitet på scenen. Dessutom känns sessionerna och nattvandringarna som grädden på moset. De liknar ibland de nattliga sessionerna i filmen "Döda poeters sällskap".

Kändisar och storheter

Band och artister som sedan går en kreativ och framgångsrik väg ut i livet har skapats ut ur det kollektiv som kallas skolshowen. Och fler och fler blir kändisar, som t.ex. Carl-Einar Häckner, My Södergren, Jesper Odelberg, Javiera Muñoz, bandet Psycore, bandet Hanif, och sångerskan Jaqee. (Carl-Einar var konferencier vid ett tillfälle när han gick i årskurs 2 här på Angeredsgymnasiet, My var en mycket viktig arbetspartner till mig själv som producent för ett flertal shower, Jesper skaffade sig viktiga erfarenheter i rampljuset just i skolshowen under sina år som elev på skolan, och Javiera bidrog med sin sångröst.)