I dimman såg jag en bild från urgammal tid. En trollkarl framtonade ur dimman, hans stav stack fram genom röken, och hans vita dräkt tycktes ha en inneboende glöd. Han svängde staven och ansikten på en krets av åskådare avslöjade sig. Något sade mig att de var mycket gamla. Så öppnade trollkarlen munnen och talade. "Låt kraften gå in i metallerna." Han höll upp ett bronssvärd och strök staven längs dess egg. Ett dovt muller beledsagade gnistorna som for från staven in i svärdet. Trollkarlen läste något ohörbart och sade sedan: "Framtidens folk skall göra mycken magi i min kraft. Deras ögon skall få sitt ljus av detta svärd, de skall tala genom det och värma sig på det. Du svärd har fått åskans kraft, så gå till din like!" Han slungade svärdet upp i skyarna. Det snurrade runt, och började falla, när en blixt under ett öronbedövande brak träffade svärdet och smälte det till ett regn av kraft. Dimman slöt sig och jag såg inte mer.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
© Kenneth Eriksson