Kenneth Eriksson

Svenska, kurs 4, ht 1984

Lärare: Gunilla Dahlberg

Göteborgs universitet

Litteraturvetenskapliga institutionen

Innehåll:

1. Introduktion

a) Syftet med uppsatsen

Syftet med denna uppsats är att redovisa de resultat och synpunkter som Georgia Dunham Kelchner (Ph. D. (Cantab.)) presenterar i sin avhandling om drömmar i norrön litteratur och dessa drömmars släktskap med drömmarna i det fornnordiska kulturområdets folkloristiska sagor, sägner och berättelser. Jag har också för avsikt att accentuera en detalj i sammanhanget som inte har blivit bortglömd, men som endast antyds i Kelchners arbete, nämligen likheten mellan den isländska ättesagans profetiska drömmar och de varsel som enligt sagorna och folktron manifesterar sig för människor i vaket tillstånd. Jag kommer genomgående att använda termen norrön litteratur för Kelchners term Old Norse literature. Den vanligaste svenska beteckningen är väl fornisländsk diktning eller litteratur.

b) Drömmar hos naturfolk

I detta avsnitt ämnar jag för perspektivets skull kort referera vad Åke Ohlmarks hävdar i inledningen till sitt verk Den stora drömboken om synen på drömmar hos naturfolken, det man brukar kalla 'primitiva kulturer'. Han återger tankar i en bok utkommen 1871, skriven av den engelske etnologen Edward Burnett Tylor, och bokens namn är "Primitive Culture, Researches into the Development of Mythology, Philosophy, Religions, Art and Custom" (2 band). Tylor ansåg att den mänskliga religionen till stor del har sitt ursprung i den primitiva naturmänniskans drömupplevelser. I drömmen kan människan färdas fritt mellan olika miljöer och tillstånd, hon kan besöka okända världar och uppleva spännande äventyr, allt medan kroppen ligger kvar på sovplatsen. Drömmaren kan till och med se sin egen kropp ligga och sova, och likaså kan den som drömmer tala med längesedan avlidna personer, vars kroppar för längesedan förmultnat. Så föddes kanske uppfattningen om själen som något som kan lämna kroppen och uppträda i andras drömmar, och om den döda kroppen som människan minus själen. Själar som förlorat sin kropp uppfattades då som "frisjälar", och dessa "frisjälar" uppfyllde hela universum, gick in i berg eller träd, röt i stormen och viskade i vågskvalpet. Avlidna hövdingars själar blev efterhand dyrkade som gudomligheter, och onda människors eller trollkarlars själar betraktades som demoner. För det som kallats "den primitiva mentaliteten" är allt verklighet, drömmens värld såväl som vakenlivets. Den 'primitiva' människan förmår inte skilja dem åt. Detta betyder att drömmens andeväsen ansågs finnas i verklighetens värld, och det att dessa gudomliga och halvgudomliga väsen visade sig för den drömmande tolkades som att det de hade att säga de levande människorna var mycket viktigt. Människor har i alla tider känt ett starkt behov av att få vetskap om sitt framtida öde, och vem skulle kunna delge människan kunskap om hennes framtid, om inte varelser från andevärlden. Så blev drömmarna ansedda som profetiska, anser Ohlmarks, och detta gällde i synnerhet de drömmar som i olika kulturer kallats "stora drömmar", dvs. drömmar som återkommer med samma innehåll, och som lämnar kvar ett starkt intryck i minnet. Med detta som bakgrund kan man enligt min mening lättare förstå varför drömmarna i den isländska sagan ingår som en så organisk del i sagans helhet.

2. Kelchners avhandling

a) Kelchners metod

Kelchner har i sitt arbete tagit fasta på de olika typer av gestalter som bär på de profetiska budskapen i drömmarna, och har jämfört den fornisländska diktningens drömmar och drömgestalter med sina motsvarigheter i folktron i det gamla fornnordiska kulturområdet, vilket även innefattar delar av de Brittiska öarna, företrädesvis Skottland och Irland. Därigenom har Kelchner noterat en genomgående tendens: nämligen att drömmarna visserligen har gemensamma drag, men att förskjutningar har ägt rum. Jag skall redan här ge ett par exempel på detta: Om profetiorna i den norröna litteraturens drömmar rör frågor om liv eller död, rör de i folksägnerna oftare frågor om välstånd och position i samhället. Likaså har olika väsen och gestalter, som i den norröna litteraturen tolkats som manifestationer utgångna ur levande eller döda människor, i folktron blivit naturandar, dvs. de kommer från naturen själv, från skogar, berg och vattendrag. Väsen som hållits åtskilda i den norröna litteraturen, med sina respektive egenskaper, har dessutom en tendens att sammanblandas i folktron; de lånar egenskaper från varandra. Metoden Kelchner har använt kan väl närmast betecknas som komparativ. Hon har jämfört drömmar från den norröna litteraturen med folktrons drömbeskrivningar, och har dessutom noterat kristendomens gradvis växande inflytande på den period som beskrivs genom den norröna litteraturen. Med kristendomens inflytande har Kelchner velat förklara vissa gestalters statusförsämring från den hedniska tiden fram till den moderna tidens folktro. Denna statusförsämring har företrädesvis drabbat hedniska skyddsandar och gudar.

I det följande ämnar jag följa Kelchners kapitelindelning och redovisa huvuddragen. Dock anser jag det överflödigt att ta upp ett inledande kapitel, vars syfte är att skissera upp den historiska bakgrunden till den norröna diktningen.

b) Motgångar och välstånd

Ett framträdande drag i den norröna litteraturens drömmar är att de i de flesta fall handlar om motgångar. Majoriteten av drömmarna ger förebud om motgångar och olyckor, och olyckorna i de flesta av dessa drömmar har sitt upphov i fientliga människor. Drömmarna förebådar väpnade attacker, mordbrand osv. Endast ett fåtal drömmar, jämförelsevis, förebådar en naturkatastrof eller en ren olyckshändelse. Här påvisar Kelchner en förskjutning i förhållande till senare tiders folktro. I dessa senare drömmar förebådas huvudsakligen naturkatastrofer eller övernaturliga väsens onda anslag, sjukdomar och liknande. När det gäller drömmar som förebådar goda händelser i den norröna litteraturen, rör det sig oftast om seger över fiender. Men även drömmar om kommande magisk kraft att läka och bota med, poetisk kraft, förebud om barnafödslar, lyckliga äktenskap osv. förekommer. Folktrons lyckliga drömförebud rör bland annat skatter drömmaren kommer att finna. Frekvensen av lyckliga profetiska drömmar angående äktenskap är större än i den norröna litteraturen, däremot försvinner drömmarna om seger över fiender nästan helt i folksägnernas tid. Kelchner betonar att det inte är en plötslig förändring av innehållet som har skett genom tiderna, utan en förskjutning av proportioner mellan olika slags drömmar. Ändå har vissa slags drömmar nästan helt försvunnit. Detta vill Kelchner förklara med det norröna samhällets förändring sedan sagatiden. Föremålens innebörd har också förskjutits; Kelchner visar bland andra ett exempel på hur ett magiskt vapen som givits åt en drömmare, i någon saga, för att han skall segra över en fiende, kan jämföras med en magisk lie, i en folksägen, med vilken säden kan skördas. Drömmarna reflekterar vad som är viktigt i det samhälle där de har uppkommit.

c) Symboliska gestalter i drömmarna

Vålnader

Kelchner använder här ordet fetches, vilket i lexikon översätts med gengångare, dubbelgångare, varsel. Trots denna innebörd menar Kelchner att 'fetches' kan anta formen av olika djur. Kelchner definierar 'the fetch' som den inneboende själen, det beledsagande dubbelexemplaret av eller symbolen för en levande person. Dessa vålnadsdrömmar är vanliga i de isländska sagorna, och vi finner exempel i Njals saga, bland annat i 23 kapitlet, där Höskuld drömmer om en stor björn åtföljd av två ungar, vilka närmar sig hans hus; denna dröm förebådar Gunnar på Lidarändes ankomst åtföljd av två kamrater. Kelchner räknar upp olika slags djurskepnader vilka vålnader antager i drömmarna. Hon nämner bland annat hök, björn, varg, örn, huggorm och rävhona. Hästar förekommer dock endast i undantagsfall, eftersom de är så starkt förknippade med asagudarna. En människas vålnad kan anta olika djurskepnader, även i likadana situationer. Men det gemensamma med en vålnads olika skepnader, är att de alla antyder ägarens framträdande egenskap och inställning till drömmaren. En huggorm och en varg är båda farliga och associerar båda till ondska. Vargen är för övrigt en vanlig skepnad i drömmarna med en vålnad från personer som ämnar göra en väpnad attack mot drömmaren. En vålnad visar sig dock inte alltid som ett djur. I Bjarnar Saga Hítdaelakappa uppträder människogestalter, som uttryckligen anges vara människors vålnader. I de isländska sagor som behandlar Skandinaviens tidigaste hjältar, vad Kelchner kallar 'the legendary sagas', kan vålnader anta skepnader som en galt, en leopard, ett lejon, och till och med en drake. Vålnader förekommer ganska sparsamt i folksägnernas drömmar. Men de finns, och de kan anta skepnaden av en björn, en örn, en falk, en hök, en drake osv. Dock har den hedniska vålnaden en tendens att försvinna i folktron för att ersättas av en själform som besitter den kristna odödligheten.

Skyddsandar

Kelchner redovisar tre slags skyddsandar: hamingja, som är familjens och därmed familjeöverhuvudets skyddsande, dísir eller spákonur, som är kvinnliga skyddsandar och ibland identifierade med valkyriorna, samt en manlig skyddsande som kallas spámadr. När en person dör, flyttar skyddsanden över till en annan person i släkten som den döde personen utvalt till sin efterträdare. Skyddsandar visar sig, liksom vålnader, i drömmar och visioner. Dísir är den enda typ av skyddsandar som nämns i den poetiska Eddan. Kelchner menar, stödd av andra forskares iakttagelser, att dísir en gång uppfattades som döda förfäders själar, men efterhand försvann denna dimension hos dísir. Om en person överges av sin dísir är döden nära förestående. En spámadr kan beskrivas som en maskulin form av skyddsanden. Han kommer med information och goda råd, och kan varna för katastrofer och därigenom avvärja dem. En hamingja kan ofta uppträda som en jättestor kvinna, som kan uppfylla en hel dalgång när hon kommer. Att hon är så stor - "större än fjällen" 1 - sätter Kelchner i paritet med storheten hos en släkts överhuvud, med vilken hon ju är förknippad. Även hamingjan visar upp drag som påminner om valkyriorna. En hamingja kan liksom en spámadr varna för naturkatastrofer. I folktrons drömmar har dísir försvunnit. I varje fall fann Kelchner inget spår av henne där. Däremot har spámadr och hamingja överlevt i ett fåtal sammanhang, dock är de oftast ersatta av den kristna ängeln. Där de hedniska skyddsandarna har överlevt, har de förlorat mycket av den prestige de ägde i den hedniska världsbilden. I folktron uppträder dessutom älvor, väsen man inte möter i Eddan och sagorna, som hjälpare åt människor, likt skyddsandar.

Troll

Troll är relativt synonyma med jättar. De tycks också ursprungligen ha varit döda människors själar, och vanligtvis onda människors själar. Sedermera har de övergått till att ha blivit naturväsen. Troll i den norröna litteraturens drömmar kan stå i olika förhållanden till människor. De tycks ofta uppmana till konflikter eller utgöra inkarnationen för väpnade konflikter människogrupper emellan. På detta sätt tycks de ha ett samband med valkyriorna. Ofta matar de sitt riddjur med människolik i en jämn ström eller äter liken själva med glupande aptit, detta som symbol för det kommande blodbadet. De tycks livnära sig på nyligen döda människor, och detta föranleder Kelchner att föreslå möjligheten att de visar på en äldre föreställning om de dödas rike som ett ställe där de nyligen döda slukas av jättarna (jotunn, ett namn som betyder "storätare"2 ). Ett troll som söker personlig hämnd finner vi i Laxdalingarnas saga, i Olafir Páis dröm, där en trollkvinna förutspår Kjartans död som hämnd för att Olafir slaktade en fyrhornad tjur i hans ägo. Denna tjur var trollkvinnans son. Troll kan också hjälpa människor. Ett sådant fall finns i Landnámabok, där ett troll hjälper en familj, vars överhuvud heter Molda-Gnúpr, med att avhjälpa bristen på boskap. I folktron uppträder trollen endast i ett fåtal sammanhang liknande dem i den norröna litteraturen. De kännetecknas snarare av en vaghet i karakteriseringen och en tendens att förväxlas med andra övernaturliga väsen, som älvor och huldrefolk. De får till och med i vissa fall drag av magiker och trollkarlar.

Gudar

Endast ett fåtal hedniska gudar uppträder i samband med drömmar i den norröna litteraturen. Den tidigaste uppgiften finner man i den poetiska Eddan, i dikten Vegtamskvida (Balders Drömmar). I dess första strof står att Balders drömmar bådade ofärd, men där står inte vad de innehöll. Som gudar kan störas i sina drömmar, kan gudarna störa människor i deras drömmar. I Flóamanna Saga hotar Tor i fem drömmar i följd en man som nyligen övergått till kristendomen. I varje ny dröm blir Tor allt kraftlösare och framtonar allt mer som en ond ande, men detta sker endast därför att Vite Krist är starkare än Tor, för asagudarna räknades också som mäktiga gudar. Den nyligen kristne, vars namn är Thorgils Örrabeinsstjúpr, får äntligen slut på Tors påhälsningar genom att slänga en bortglömd gåva från Tor överbord. Frej förekommer också i norröna drömmar, däremot inte Odin, tycks det. Kanske kan man finna orsaken i det faktum att Frej och Tor är mycket närmre förknippade med bondesamhällets vardag, än döds- och krigsguden Odin, vars egenskaper och aktiviteter mera överensstämmer med krigförande konungars liv, enligt Kelchners mening. De hedniska gudarna förekommer endast sporadiskt i folktron, och de som uppträder har förvanskats mycket i förhållande till sin ursprungliga karaktär, dock i samma riktning som angetts i den norröna litteraturens drömmar. De betraktas som onda väsen, likställda med djävlar och liknande. Dessutom blandas deras karaktärer med varandra.

Föremål

Även konkreta föremål får symbolisk och profetisk innebörd i drömmarna. I Laxdalingarnas saga drömmer Gudrun Osvivsdotter om sina framtida makar, och de symboliseras av respektive en krokhuva, en silverring, en guldring och en guldhjälm. Karaktären på föremålen, deras öden och hennes reaktioner inför dem ger henne information om männens karaktär och vad hon kommer att tycka om dem. I andra drömmar visar föremålen på vilken död eller vilka efterkommande drömmaren kommer att få. Detta senare kan symboliseras av ett träd, alltså ett stamträd, vars utveckling drömmaren får observera. Föremålen används för att ge ett påtagligt, materiellt uttryck för innebörden i segrar och nederlag, framgångar eller misslyckanden. I folktrons drömmar finner vi samma symboliska användning av föremål som i den norröna litteraturen, bara med den skillnaden att de manifestationer som hänför till framgång eller misslyckande tycks försvinna. Drömmar där föremål symboliserar människor förekommer vid åtskilliga tillfällen, drömmar där föremål anger en persons slutgiltiga öde förekommer i två isländska folksägner, och stamträdsdrömmar har Kelchner bara funnit i irländska och skotska källor.

Levande och döda personer

Som huvudrubrik för detta avsnitt har Kelchner skrivit "Direkt återgivande i drömmar", och vill därmed ange att människorna själva, utan några symboliska förklädnader, visar sig i drömmarna. Direkta manifestationer av levande personer har Kelchner funnit vara talrikare i folktrons drömmar än i den norröna litteraturens. Hon har endast funnit tre solklara fall i sagorna: två finns i Flóamanna Saga, och ett finns i Fostbraedra Saga. Bland alla vålnader och symboliska manifestationer har det förbryllat forskarna att dessa manifestationer överhuvudtaget dyker upp, och man har velat förklara det med att de är senare tillskott i sagorna, vilket Kelchner finner det svårt att tro när det gäller fallet i Fostbraedra Saga, eftersom drömmen här återfinnes i den bästa och pålitligaste handskriften av sagan, nämligen i Hauksbók. Kelchner föreslår två möjliga lösningar: Sådana drömmar kan ha varit vanliga i folktraditionen vid tiden för sagornas uppkomst, men inte funnit sin plats i sagornas strikta form; eller också kan detta fall bero på inflytandet från den kristna föreställningen om änglar och helgon som besöker de levande. Folktrons drömmar om levande personer är ofta exempel på profetior och synskhet, och i detta visar de ett starkt släktskap med den norröna litteraturens drömmar. Kelchner menar att de fall man möter i den norröna litteraturen har hjälpt denna typ av drömmar att bevaras. Dessutom har dessa drömmar kunnat utgöra en ersättning för alla de drömmar som bar på komprometterande hedniska symboler. Döda personer i den norröna litteraturens drömmar uppträder i två olika skepnader: en hednisk variant, som kallas draugr och som bor i sin gravhög, och en kristen variant, helgonet. En draugr tycks ha bibehållit sin enhet mellan kropp och själ, och tycks vara sin gravhögs innevånare, på samma sätt som de levande bor i sina hus. Denne draugr visar sig oftast för människor som är vakna, men kan också uppträda i drömmarna. En draugr agerar i människornas värld av personliga skäl: han vill skydda sin egendom, stödja en sak, komma med meddelanden till människor som fortfarande delar hans tro, bevaka sin och sina efterkommandes heder, belöna vänlighet och hämnas oförrätter. Det kristna helgonet står i skarp kontrast till draugr-skepnaden. Helgonet är ett utflöde av den gudomliga nåden, ett Guds instrument, som manifesterar sig bara för utvalda människor. Trots detta finns det drömmar i vilka dessa två olika väsen tycks komma in på varandras områden. I Knytlínga Saga visar sig den helige Knut Lavard för sin son för att tillförsäkra denne segern i en strid, och ger instruktioner för bataljen. Även om Knut hävdar att segern beror på Gud, agerar han som en draugr mot sin efterkommande. I folktrons drömmar uppträder många fler manifestationer av döda människor än i den norröna litteraturen, och gränserna mellan hedniska och kristna gestalter har blivit mer diffus. Helgonet har nästan helt bytts ut mot 'den vanlige kristne' medan draugr-skepnaden har en tendens att bli mer framträdande. En draugr i folktron är mycket lik den norröna litteraturens draugr till karaktären. 'Den vanlige kristne' är ofta svår att klart skilja från draugr-skepnaden, de har en tendens att flyta samman med varandra. När man kan påvisa skillnader, ligger dessa däri att 'den vanlige kristne' uttrycker en större avskildhet från det världsliga än draugr-skepnaden.

3. Slutsats

Kelchner summerar i sin slutsats upp sina iakttagelser, och visar på de mest slående tendenserna i materialet. En av de viktigaste utvecklingarna i drömmarna genom tiderna är enligt Kelchner att alla hedendomens övernaturliga och utommänskliga gestalter tenderar att antingen förväxlas med varandra och med kristna andegestalter, eller också blir de helt utplånade och ersatta av kristna gestalter. De som inte längre förekommer i folktron är vålnader i den bemärkelse som behandlats här, och skyddsanden dísir. De övriga sammanblandas med kristna motsvarigheter, blir underlägsna människan eller förvandlas till demoner. Troll och skyddsandar, som ursprungligen troligtvis var de dödas själar, finns kvar i de gestaltningar som är mest människolika och människovänliga. De har också övergått till att vara naturväsen. På samma sätt summerar Kelchner upp sina iakttagelser om de andra figurerna i drömmarna, föremål, levande och döda människor, och kommer till frågan om drömmarna är enbart litterära produkter, eller om de är, i någon mån, speglingar av autentiska upplevelser. Här påminner först Kelchner om att profetiska drömmar tenderar att dominera i den norröna litteraturen, och finner att detta kan vara ett argument både för drömmarnas autenticitet och emot. Argumentet emot skulle ha sin grund i att drömmarna fungerar som ett smidigt sätt att svetsa samman olika stycken av litterärt material, de är en effektiv komponent i sagastilen. Men i och med deras betoning på ödet och intresse för materiella ting är de ett typiskt uttryck för den hedniska livssynen. På samma sätt är folktrons drömmar med deras fokusering på livet bortom graven en karakteristisk produkt av det kristna idealet. Ännu en sak som enligt Kelchner talar för drömmarnas autenticitet är att det i ett par fall har smugit sig in skildringar av ritualer i samband med drömmandet.3 Kelchner menar att det är svårt att föreställa sig att dessa ritualer har kommit med av stilistiska eller litterära skäl, utan troligen har de hamnat i sagorna liksom i förbigående, eftersom de tillhörde föreställningsvärlden runt drömmar, och eftersom de inte tycks vara oumbärliga för utvecklingen av berättelsens centrala tema. Kelchners tanke har inspirerats av den vidsträckta användningen av ritualer i folktron, vilka inte primärt är medvetet litterära utan ingår i folkmedvetandet. Kelchner avslutar med att fastslå att det är svårt att avgöra vad som har verklighetsbakgrund och vad som inte har det, eftersom litteraturen utövar inflytande på traditionen och vice versa.

Som jag inledningsvis sagt, vill jag accentuera det faktum som Kelchner tycks vara bekant med, men i stort sett förbigår, att det inte bara är drömmar som bär på profetiska budskap i sagorna och folktron. Fenomen liknande drömmarnas uppträder också i vakenlivet. I både Njals saga och Laxdalingarnas saga har jag funnit vakensyner. Ett exempel finner vi i Njals saga, kapitel 125, där Hildeglum, en son till Runolv Torsteinsson, går ut en natt och hör ett väldigt dån, varpå han ser en ring av eld och i ringen en man på en grå häst, som rider fort och skymtar snabbt förbi. Denne ryttare kväder en visa och slungar sedan en eldbrand han har i handen mot fjällen i öster, och då flammar där upp en eld. Så försvinner mannen. Denna syn ansågs varsla om svåra olyckor, och gjorde det också. Liknande fenomen möter man i folktron. I min barndomsby på Hisingen, Bönered, kallade de gamla detta för varsel. Och jag vill som avslutning återge ett varsel som jag hörde berättas i Bönered av två gamla bröder, Anders och Verner Eriksson, under mitten av 1970-talet:

"Under förra hälften av 1800-talet bodde 'Olle-gubben' och hans hustru i Bönered. Det var han som byggde alla stengärdesgårdarna i byn. Så kom en dag en man vandrande mot byn. Han kom från Backa-hållet och skulle ner till Kärra. Alldeles på krönet av en backe som kallas Antonslia strax innan man kommer ner i själva byn mötte han ett liktåg med två kistor som rörde sig i riktning mot Säve Kyrka. Han kom ner i byn och berättade vad han hade sett. En kort tid därefter dog 'Olle-gubben' och hans hustru med fyra dagars mellanrum."

Jag skulle vilja föreslå termen varsel som en sammanfattande benämning på profetiska drömmar, syner och järtecken som förekommer i den norröna litteraturen och i folktron, och jag uppfattar dessa varsel som ett symptom på den världsbild i vilken både drömmar och i våra ögon irrationella vakenupplevelser anses bära på budskap om det kommande, budskap som beaktas utan förbehåll.

Drömmar i Njals saga

Syner i Njals saga: Kap. 23, sid, 60 Kap. 125, sid. 233-234 Kap. 62, sid. 125 Kap. 156, sid. 317-318 Kap. 81, sid. 153 Kap. 157, sid. 321-324 Kap. 133, sid. 252 Kap. 157, sid. 324, 325

Drömmar i Laxdalingarnas saga

Syner i Laxdalingarnas saga: Sid. 245 Sid. 356-357 Sid. 248 f. Sid. 381-382 Sid. 308 Sid. 314 Sid. 344 Sid. 383

(Jag noterade inga drömmar eller syner i Egils saga.)

5. Bibliografi

* (den poetiska) Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna, översättning från isländskan av Erik Brate, Niloe, Uddevalla 1980.

* Egil Skallagrimssons saga, Isländska sagor översatta och utgivna av Hjalmar Alving, Gidlunds, Avesta 1980.

* Kelchner, G. D. : Dreams in Old Norse Literature and their Affinities in Folklore, Cambridge, at the University Press, 1935.

* Laxdalingarnas saga, Isländska sagor, översatta och utgivna av Hjalmar Alving, Gidlunds, Avesta 1980.

* Njals saga, översättning och förord Ingegerd Friis, Bra Klassiker, Höganäs 1981.

* Ohlmarks, Å. : Den stora drömboken, Sjöstrands förlag, Stockholm. Malmö 1982.

* Stora engelsk-svenska ordboken, Esselte Studiums ordboksredaktion, Nacka 1981.

* Wessén, E. : Våra ord, deras uttal och ursprung, Esselte Studium, Nacka 1979.

© Kenneth Eriksson