Vikingar – inte bara skoningslösa krigare

Föreläsning given i Prag den 9 februari 2009 för The Scandinavian House

Hej! Jag heter Kenneth Eriksson, och jag är med i en grupp av akademiker som heter Sällskapet Kvasir. Vi är en tankesmedja i Göteborg, Sverige, som ägnar oss åt den intellektuella delen av vad vikingar var för något. En av oss är expert på skaldediktning, vi kan alla något om mytologin, även om en av oss är expert på den; en annan sysslar med att försöka nå fram till den vikingatida musiken, och mitt eget huvudansvar inom Kvasir är runorna.

Så – vad rörde sig i huvudet på en viking? Hur såg vikingens världsbild ut?

Din plats i världen, din familj och släkt;

Ätten – Äran – Seden

Först kanske jag skall säga, att Nordens befolkning under 790-talet fram till 1160-talet inte gick omkring och kallade sig själva vikingar. För nordborna på den tiden var en viking en sjörövare, mer eller mindre. En som gav sig ut till sjöss för att plundra i främmande länder, eller kanske bara i en främmande trakt. De flesta nordborna på den tiden gjorde som man gjort mest i urminnes tider: de odlade sin jord, de köpte och sålde av varandra, de samlades till ting och de utövade sin religiösa kult. Och – märk väl att den religiösa kulten inte var en separat sektor av livet, nej, kulten var en integrerad del av livet. Därför kallade vikingatidens nordbor sitt förhållande till Världsalltet för Seden, och Seden var en naturlig komponent i allt man gjorde. Seden var det självklara förhållandet till omvärlden, till gudar och makter, och till dig själv.

  Det finns i religionshistorien tre olika sätt att förhålla sig till en gud. I den gamla egyptiska religionen gjorde du en prestation som människa, och med detta som intäkt krävde du en motprestation av guden. Man mer eller mindre befallde guden att giva. Detta är väl närmast det förhållningssätt inför det gudomliga, som man finner i det magiska tänkandet.

  Det andra sättet att förhålla sig till det gudomliga är det judiskt-kristna-muslimska: Man lägger sig platt inför guden och blir gudens slav. En ynklig mask inför den store guden.

  Den norröna sedens människor tillhörde det indoeuropeiska, tredje sättet att förhålla sig till sin gud – eller sina gudar, för de var polyteister. De såg gudarna som äldre syskon eller något liknande, och en nordbo valde gärna en gud till sin förtrogne eller förtrogna, och såg på sin ’fulltrúi’, som denne gud då kallades, som om guden var hans eller hennes storebror eller storasyster. För en nordman var det högst ovärdigt att kasta sig på magen inför gudens fötter, pinsamt både för människan och för guden.

Det som höll ihop det norröna samhället var ätten, släkten, och den innebar till och med mera än den skotska klanen. ätten var nämligen inte bara alla dina nu levande släktingar, utan också alla dina släktingar som tidigare har levat och alla dina kommande, ännu ofödda släktingar. Och när du till exempel hade kommit tillbaka med byten från ett vikingatåg, betraktade du inte silvret eller sidentyget eller trälarna som din personliga egendom, utan som ättens egendom som du förvaltade. Du var själv ingenting utan din ätt, och det som drabbade din ätt angick dig i högsta grad.

Trälarnas situation och status i förhållande till ätten.

  Trälarna inom ätten var inte ättens medlemmar, men ättens egendom. Däremot var det normalt att den träl som blev frigiven samtidigt blev medlem av ätten han eller hon hade tillhört. Men det är värt att notera, att antalet trälar i Norden var förhållandevis ganska litet.

  Det fanns en balans och en känsla för anständighet i det norröna samhället, en jämlikhetskänsla som man ännu kan se i de nordiska länderna. Därför behandlade man sina trälar förhållandevis väl. Det var till vanära för en hövding om hans trälar var alltför illa klädda eller behandlades för hårt.

Vad hände när kristendomen kom?

När kristendomen kom slog den sönder ättesamhället. Först utnyttjade missionärerna ättstrukturerna genom att omvända en ätts överhuvud, varpå hela ätten följde med in i kristendomen, men därefter hävdade den katolska kyrkan individens ensamma, personliga ansvar inför Gud. ätten blev irrelevant, och gamla invanda samhällsstrukturer löstes upp och ersattes av den katolska europagemenskapen. Mycket till gagn för Hansaförbundet som skulle bildas i en nära framtid, och för handeln. Och mycket till gagn för det kristna Europas säkerhetspolitik. Europa och Kyrkan fick till slut kontroll över det vilda och hotfulla Norden.

Världsbilden – kosmologin – myterna

Med sinne för balans.

Asar – Vaner – Alver (vättar, älvor, dvärgar osv.)

Världsträdet Lärad – av vissa kallat Yggdrasil

De nio världarna

Hur såg alltså den gamla norröna världsbilden ut?

  Nordborna trodde att det fanns nio världar. Själva bodde de i Manheim, vars centrum var borgen Midgård. De övriga världarna var Muspellheim, eldriket i söder; Vanaheim, fruktbarhetsgudomligheternas rike i väster, med mycket vatten, vanernas rike; Nifelheim i norr, isdimmans och rimtursarnas land; och i öster låg Jotunheim, jättarnas rike. Under dem låg Svartalvheim, dvärgarnas och vättarnas rike; och därunder låg dödsriket Helheim, styrt av gudinnan Hel. Uppe i luften fanns Ljusalvheim, där ljusalverna rådde, och högst upp fanns Glansheim, med borgen Asgård, där Asarna, himmelsgudarna, bodde.

  Ett annat sätt att betrakta världsalltet var att se det som att alla de nio världarna låg på grenar på ett stort träd, Världsträdet eller Lärad, trädet som skyddar och vårdar alla världarna.

Odinskulten som kontrast till Seden

I de indoeuropeiska kulturerna har det från tid till annan bildats små exklusiva krigarsällskap, som har dyrkat en viss gud, som står för krigsraseriet. Denne gud ansågs skaffa sina skyddslingar vissa fördelar. Från början var denne gud en liten gestalt som dansade i extas på liken där den store åskguden farit fram över slagfältet i sin kamp mot kaosmakterna som gudarna kämpat mot. Denne lilla gudomlighet var ofta en budbärare för de andra gudarna, och han förde därför de döda till dödsriket. Detta gjorde att han blev en dödsgud, och också läkekonstens gud, och därför också magins gud. Allt detta gjorde att han växte i status och makt under vissa tidsperioder. I det forna Indien hette han Rudra, och har numera uppgått i Shiva, i det gamla Grekland hette han Hermes och under senantiken hade han blivit ”den trefalt mäktige Hermes”, Hermes Tresmegistos. Motsvarigheten hos romarna blev Mercurius. I Norden är det guden Odin, den rasande, som är denne guden.

  Det tycks som om Odinskulten växte sig stark och spred sig från södra Danmark uppåt Norden från 500-talet efter Kristus, och just när vikingatiden började, finner man att kultplatser som har karakteristiska drag av Odinskult, nämligen jättestora mjödhallar, tydligt stora klasskillnader i samhället och ett framhävande av stormannagravar på bekostnad av kvinnogravar, plötsligt utplånas och överges. Samtidigt slutar man använda den gamla runraden med 24 runor, och börjar skriva med de yngre runorna, 16 tecken, vilka är så typiska för vikingatiden. Odinskulten måste ha försvunnit hos den stora massan av nordbor, men den tycks finnas kvar hos vissa stormannasläkter, kungar, jarlar, skalder och den sortens folk.

  Snorre Sturlasson, som på 1200-talet skrev sin lärobok i skaldekonst i ett Island, som vid det laget varit kristet i 200 år, kallar Världsträdet för Yggdrasil, vilket är Odinskultens namn på Världsträdet. Ygg betyder nämligen ”den ohygglige”, och Drasil betyder ”ett ök”, ett riddjur, en krake som bara utnyttjas, ett verktyg som man använder och sedan kastar bort. Man drar det sista unset av kraft ur djuret innan det går till slakt. Namnet Yggdrasil har att göra med att Odin, enligt myten, hängde sig i Världsträdet för att skaffa sig kunskapen om runorna, ett nästintill schamanskt självoffer för att bli invigd i den högsta kunskapen. Och just så verkar Odinsgestalten vara: en gud som inte skyr de mest skamliga metoder för att öka sin vishet.

De andra norröna gudarna, vare sig de är asar eller vaner, är med i balansen mellan världarna. Ingenting är riktigt ont eller gott i kristen bemärkelse. Asarna skapade de kosmiska lagarna, och de strukturerar världsalltet. Tor skyddar gudarnas och människornas värld mot jättar och andra kaosväsen och utgårdsväsen som försöker bryta sig in. Heimdall håller vakt mot eldjätten Surt som hotar från söder. Tyr framstår som den ursprungligen högste himmelsguden, även om det bara finns ett fåtal myter om honom bevarade i den nordiska mytologin. Att han är den store himmelsguden kan man se genom hans motsvarigheter i andra indoeuropeiska kulturer. I det gamla Grekland hette han Zeus. I Rom hette han Jupiter, fader Ju, Ju-pater. Hos de gamla ursprungliga indoeuropéerna tycks han ha hetat Dyaus Pitar.

  Vanerna står för fruktbarheten, för saven som stiger i träden, för säden på åkern, för villebrådet i skogen och för fisk i havet. För sexuell glädje och för barn i huset. Alverna är på sätt och vis också fruktbarhetsväsen, men på ett lokalt plan. De är tomten som vakar över gården, en gång på vikingatiden uppfattades han som gårdens förste invånare, han som grundade bostället. Likadant var vättarna i skogen, i senare tiders folktro gärna individuellt knutna till träden i skogen, på vikingatiden sedda som förfäders-andar. Men i skapelsen av världen var de maskarna som kröp fram ur Ymirs ruttnande kött, det som skulle bli mullen, jorden som allt växte ur. Gudarna dödade enligt myten en gång de förste jätten, Ymir, och byggde världen av hans kropp. Hans huvudskål blev himlavalvet, benknotorna blev klippor, stenar och berg, hjärnan blev molnen på himlen, och hans blod blev vattnet som flyter överallt.

Inget är riktigt ont, och utgårdsväsendena, jättarna, är bara en tidigare, grövre version av gudar. När ön Surtsey skapades utanför Island för ett par årtionden sedan, var det de vilda, destruktiva vulkaniska krafterna som skapade ön. Men nu, när växter och djur försiktigt håller på att kolonisera ön, vore det katastrof om det kom ett vulkanutbrott. Man kan säga att vikingarna och gudarna samarbetade för att skydda den finmekaniska världen i Midgård mot de vilda råkrafterna i Utgård. Balansen måste uppehållas, och människorna levde enligt Seden för att detta skulle ske. Odins och hans fosterbror Lokes handlingar bidrog till att sätta denna balans ur spel, och till slut skulle Ragnarök komma, Makternas undergång. Men efter detta skulle en ny jord födas. Så nordborna tänkte inte att tiden var linjär, så som vi gör nu, utan tiden gick i cirkel. Det som varit skall hända igen, om än kanske på ett annat sätt. Men tillvaron var ett kretslopp. Efter liv kommer död. Efter död kommer liv. Och din ära var viktigare än döden. Viktigare än livet var hur man talade om dig när du hade dött. Du var tvungen att vara mån om din ära. Din ära var ditt trovärdighetskapital.

Urds väv, eller Nornornas väv

Ett annat sätt att se på världen, på världarnas samband, var bilden av väven som går genom allt. Och väven blir till i detta ögonblick. Och hur den blir vävd påverkar allt som kommer efter. Det som sker i ena änden av väven, påverkar hela väven. Väven kallas Urds väv, eller Nornornas väv. Myten berättar om tre nornor, Urd, Verdandi och Skuld, som sitter vid foten av Världsträdet, vid en av dess tre rötter. Vid varje rot finns en källa, och här hos Nornorna, heter den Urds brunn. Här sitter de och väver den stora väven, som går genom alla de nio världarna. Varje människa har en tråd i den väven, och Nornorna bestämmer när tråden skall klippas av. Det ögonblicket då tråden klipps av är ditt dödsögonblick. Och du kan inte ändra ditt öde. Däremot är det av avgörande betydelse för din ära hur du förhåller dig till ditt öde. Om du möter ditt öde som en hjälte, skall de kvarlevande minnas dig som en hjälte.

Runorna

Runorna, det nordiska skriftsystemet, dyker upp ca 150 efter Kristus. Det är då 24 tecken, som alla har en innebörd, så som det var med alla skriftsystem på den tiden, eftersom alfabetet ursprungligen inte var ljudtecken, utan varje tecken var en symbol för ett begrepp.

  En filolog i södra Sverige såg i slutet av 1920-talet ett samband mellan runornas symbolik och tecknen i de 24 rutorna på en spådomsapparat som hittades vid utgrävningarna av det grekiska templet i Pergamon. Han fann också att talmystiken fungerade om man följde runornas – och rutornas ordning. Men runorna föll bara in rätt om man tog den första runan, Fehu, och satte den sist. Då stämmer allting numerologiskt. Synbarligen finns det ett samband mellan runradens ordning och kosmologin. Mannen hette Sigurd Agrell, och han antog att runraden hade skapats av germanska krigare som tagit tjänst i romerska armén, där de då hade fått kontakt med de senantika mysteriereligionerna som var så populära i det romerska riket under de första århundradena i vår tideräkning, och då hade den persiska Mithras-kulten haft ett avgörande inflytande på runraden.

  I slutet av 700-talet kom vikingarna att använda en reducerad runrad om 16 tecken, som finns i några varianter. Varför detta skedde har ännu inte till fullo förklarats, men vi inom Kvasir ser det som en möjlighet att denna förändring är ännu ett uttryck för att man ville ta avstånd från Odinskulten och återvända till Seden. Runorna var ju inom mytologin nära kopplade till myterna om Odin, även om andra gudar också förknippas med runorna, som till exempel Brage.

  Så småningom får det latinska alfabetet insteg i Norden, tillsammans med kristendomen, och under en övergångstid uppträdet stungna runor, som dessutom till slut radas upp i alfabetisk ordning. När inte längre präster och biskopar kunde läsa runorna, förbjöds de, och uppfattades som hedniska trolltecken.

Det blir alltså mer och mer tydligt att vikingatidens nordiska samhälle befolkades av intelligenta, nyanserade människor snarare än av råa busar. ännu ett tecken på nordbornas förfining var deras avancerade teknologi och deras aptit på influenser utifrån. Vikingatidens nordbor var världens mest beresta människor, som hade varit både i Nordafrika och Amerika, de hade kontakt med Sidenvägen och den muslimska världen likaväl som med eskimåer och indianer. Och detta var till stor del möjligt tack vare deras fantastiska skepp, som var starka, smidiga, snabba, sjövärdiga och grundgående på samma gång. Deras vapen, i synnerhet deras svärd var avancerade smiden av olika sorters stål av olika hårdhet och seghet. Deras vanligaste vapen var dock spjutet, pilbågen och yxan. Särskilt typisk var den långskaftade dan-yxan eller stridsyxan, som var ett vanligt vapen hos de nordbor som tjänstgjorde som kunglig livvakt i Konstantinopel, dagens Istanbul.

I sitt eget samhälle samlades man till tingsförhandlingar vid bestämda tider. Då uttalade lagmannen (också kallad lagsagomannen) tillämpliga avsnitt av lagen, som han kunde utantill, och efter den dömde man och skipade rättvisa. Böter utdömdes, tvister avgjordes. I vissa fall kunde du dömas till fredlös. Detta innebar att du uteslöts ur ätten och alla sociala sammanhang, och vem som helst kunde döda dig utan att få straff. Inte förrän man inser ättens betydelse i det vikingatida samhället kan man förstå vilket hårt slag det var för en person att bli dömd till fredlöshet.

Kenneth Eriksson

Tillbaka