Skogen är djupt inne i mej. På fjärran vidder i min själ hörs en jojk vid en eld, och en jojk i mörkret. Djupt inne i mig sjunger barren i vinden, som vatten rinner i den gröna mossan. Djupt inne i mej går en stigman med stjärnor i ögonen, och en älg reser sin krona mot trädens kronor. En huldra gnolar tyst när hon tänker på sin vän, djupt inne i mej.
Djupt inne i mej, dit människor aldrig går, dit stigarna aldrig leder, bor Gudarna, och allt går stora cirklar runt deras klippor och hult. Ingen vet hur bäckarna låter i Gudarnas skog, och älvor och huldror kastar sig till marken när de kommer för nära. Därborta lever dimman, och rök stiger ur gräset i gläntorna, och under träden är allting dunkelt och fyllt av andar. Men ingen har sett de dalarna och de klipporna, utom träden, träden som står där, där längst inne där Gudarna bor.
Ett klart ljus skimrar under träden; alferna kan sången, och kärleken råder där daggen lägger sig. Varje morgon lyfter röken från vattnen, och allt hyllar Ljuset och Kärleken, som med sin flöjt spelar gryningens glädje. Ingen tid och inget mörker kan döda mitt hjärtas skog, där min själ går fri och naken, och jag sjunger den rikaste strömmen av vatten som någonsin sprudlat av saga och extas.
Evigt blåser vinden i de blånande tallbarren; evigt spelar granarna sin sammetsmjuka ton i skogarnas oändliga gensvar på vindarnas sånger.
Len är vinden, och glädjen lyser i trädens skimrande gröna blad. Det mjuka gräset hugsvalar daggen och min hud; min hud är ett med marken; min kropp är ett med gräset och berget; min själ är ett med vinden; min sång är ett med molnen; mina ögon är ett med vattnen; min frid är ett med mossan, och min smekning av den mjuka mattan mellan de mossiga granarna är som huldrans hår över stenarnas mosskuddar och min mjuka hud.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok
10 © Kenneth Eriksson