Jonas Lyktbärare gick tungt längs stigen. Det var inte många utanför skogen som tog hans ljus för gott. Så nu gick han tillbaka för att lysa på stigarna igen, där alla förstod att ljus är gott och viktigt, inte bara solens, utan det inre också.
Han hade visat sin lykta för byns människor. Under de buskiga ögonbrynen hade han spejat efter människornas reaktioner, där han stod vid åkerns kant med byn framför sej. Och folk hade tagit det fel. Endast en gosse och två flickor hade vågat sej närmre, men när dessa var ute på åkern, hade en vredgad röst kallat dem tillbaka till byns skyddande huslängor. Så hade han hört hur rösten, svagt och avlägset, sagt någonting om troll och skrömt, och sedan hade någon satt ut en lie utanför husväggen, och sedan var det alldeles dött mellan husen. Då gick han närmre, och in mellan husen. Innanför väggarna tyckte han sig höra bönemummel. Han ställde sig utanför en sådan vägg och började tala. Han talade om ljuset han fått i sin lykta en gång på Vindarnas Berg långt borta i skogen, en gång när han fortfarande var ganska ung och mötte Skogens Drottning i det blå ljuset innan solens brand gled ut över himlavalvet, hon försvann som en rök med de första solstrålarna, viskande de underbaraste ord han hört, medan solens första strålar tände hans lykta; men ju högre och tydligare han försökte beskriva sitt ljus och alla de år han gått på stigarna medan ljuset gick in i hans själ, desto vildare, desto högre, desto mer malande steg bönemumlet från andra sidan väggen.
Och nu gick han tillbaka in i skogen. Ljuset i hans lykta hade efter alla dessa år åter blivit osäkert, och han behövde på nytt möta Skogens Drottning. Så han tog stigarna norrut.
En vecka efter försöket att bära ljuset ut ur skogen satt han på en sten i en gammal granskog och åt granskott. Bredvid honom låg en vattenspegel i mossan. Han tog upp sin kåsa och en kaka maskrosbröd ur ränseln och sänkte kåsan i källan. Speglingen av ljuset från hans lykta splittrades och blev ett stjärnfall över hela vattenytan, och när han lyfte kåsan klingade vattendropparna som harptoner, när de föll tillbaka ner i källan. Eller lät det mera som ett klingande skratt? Han såg upp, och såg en flicka stå framför honom. Hon var klädd i en grovt vävd yllesärk och hade en schal över axlarna. Hon såg ut som en vallpiga, men var fanns hennes djur? Och såhär långt bort i skogen? Och ingen ränsel hade hon, där hon stod, med sina bara fötter nersjunkna i mossan.
"Hej vandrare", sa hon. "Kan jag få lite vatten av dej?" Han räckte henne kåsan. Hon satte sej ner. "Varför låter du din lykta lysa på dagen, vandrare?" sa hon och drack ur kåsan. "Ljuset går inte att släcka", sade han och räckte henne maskrosbrödet. Hon tog det, bröt ett stycke och började äta. "Jag fick det en gång uppe på ett berg", fortsatte han. "Jag har burit lyktan sedan dess, på alla stigar, men inte förrän denna sommar gick jag till bygderna med ljuset. Men inte tog dom emot det." "Kom du med ljuset i högsta hugg, eller lät du människorna träffa dej först?" frågade hon och drack lite mer ur kåsan.
Han såg på henne. Det var en underlig flicka, detta. Alldeles ensam så långt borta i skogen, alldeles orädd och så självklart hon talade kloka ord. Med något som liknade vördnad, han visste inte själv riktigt varför, sade han "Nej, det var om kvällen jag stod med lyktan vid skogkanten och lyste mot byn. Ljuset är ju så gott, så jag trodde att jag, inte ljuset, skulle skrämma dem.". "Men det förstår du väl", sade flickan, "att människor är rädda för ljuset tills de känner igen sej själva i det. Då vågar de sluta ljuset i sin famn. Ge mej lyktan lite." Han tog lyktan från den mossbelupna sten, på vilken den stod, och räckte henne den. Hon höll den framför sitt ansikte, och rörde på läpparna som om hon viskade. Så tog hon vatten i sin kupade hand och hällde på lyktan. Och sakta blev ljuset starkare. Det glimmade stadigt på hennes strålande ansikte när hon viskade något ytterligare. Så lämnade hon lyktan tillbaka till Jonas Lyktbärare. "Nu, stigman, har du lärt dej något viktigt för ditt liv. Gå nu ner till bygderna och lär känna människor så som du träffade mej idag, och visa sedan din lykta, så skall du förstå vad du lärt dej idag. Du gick till skogs igen för att fråga Skogens Drottning till råds. Du har mött henne nu. Ljuset går på din stig." Hon vände sej om och gick bort mellan träden.

© Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10.

(Skrivet natten mellan 2 och 3 juni 1982 i en gatlyktas sken, vid vägkanten vid Kamps i Bönered, på det gamla järnåldersgravfältet. Kamps är numera borta, men Albatross golflkubb ligger där.)

Tillbaka till föregående sida