Så galdrar jag dig ur högen,
Du kämpe, vars svärd har bräckts
Och hör dig ropa på dimman
Som sakta svävar över träsket,
Då skall jag få svar.
Jag hör det tunga sus, som ljuder
när du nalkas från glömda tider
Och ser din skugga sitta på högen
med månljus i ditt hår
och hör dig ropa i natten.
Då skall jag få svar.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 6
Där ute i regnet finns ett folk
som du bara kan se i ögonvrån.
Huldrefolk i vinden i mörkret.
Deras ansikten rinner bort i skuggorna
och deras kroppar smälter bruna
ner i åkrarnas leror
Bländade tittar de mot människans
varma hus
Deras värld är kyla och
regn och drömmar.
De behöver ingen eld
för att bo mellan träden
Och ingenting
kan driva dem från marken
inte ens död
de bara skyggar
för silvret.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
Trollsånger härifrån snön och mörkret
viskar i mina ådror.
Porlar i blodets bäckar
sejd från fordom.
I mina mossiga skogar;
i minnets djupa klyftor
sjunger den åldriga rösten
Saga som skimrar i mörkret.
Ett bloss i mitt hjärtas kammare
Glimmar outtröttligt:
Jag är en skog,
och ljus bor i mossan,
de tunga stammarna
som multnar i skymningslandet
multnar sin salighet till mötes.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
Nog hörde jag hur de skrek inatt
fiskarna i det svarta havet
bakom klippornas hotfulla murar
Nog hörde jag hur de skrek inatt
fast ingen annan hörde
hur de ångestfulla ropen
blåste sönder i stormen
Jag sprang ut till det svarta havet
där de fräsande murbräckorna
krampaktigt kastades upp
invid de okuvliga murarna
av hård, svart sten.
Stjärnorna bleknade
när fiskarnas ohyggliga kör
blandades med stormens
Och när stenarna vid stranden
malde fiskar med förvridna drag
i stormens fruktansvärda sång
Nog hörde jag hur de skrek inatt!
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 5
Nu växer dimman i skogen
och natten blir mörk
och ugglorna skriker
när trollen går fram
bakom stenar och berg.
Nu dansar älvor på mossan
med slöjor av måneljus
och Näcken spelar i fallen.
Nu vandrar lyktmän på mossiga stigar
och stigmännen aktar sig väl
och huldrorna sjunger på berget
till ynglingars själ.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 5
Huldran stod på berget när
Konungen kom.
Molnen viskade sitt bud
om hästar på väg.
Hon log -
Men sedan sökte hon skydd
hos stenarna.
Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
© Kenneth Eriksson
Fler dikter
Tillbaka