De unga männen smälter som plast när andemolnen drar förbi, de unga kvinnorna sjunger med orkaner i sina glödande strupar, de dansar en långsam dans i åtta dimensioner, deras långa hår blåser åt alla håll, deras ögon gnistrar som brinnande diamanter, de unga männen virvlar runt dem som flagor av smält ost, deras själar har rest med andemolnen på en evig upptäcksfärd. De unga kvinnorna äter av ostflagorna, de lindar dem runt sina fladdrande kläder, så blir deras sång än mer orkanlik, det viner och det dånar, och i ett gigantiskt, oerhört åskväder med oupphörliga blixtar lyfter ostflagorna och deras klädslöjor, och en och en störtar de upp från marken likt torpeder i bländande ljuslågor och flyger upp i de violettskimrande sammetssvarta andemolnen som drar förbi över våra huvuden.
Jag omvärvs av ett silverskimrande kristallint damm. Inom ett ögonblick befinner jag mig i en regnbågsskimrande stjärnhimmel, marken existerar inte längre. Allt blir mer och mer rosa och violett, mina lemmar upplöses, min kropp upplöses, endast sinnet är kvar, jag roterar värdigt och långsamt i ett violett universum med rosa explosioner överallt runt mig. Det mörknar allt mer och mer, och inuti min själ växer ljuset.