Andebjörnen

Stigmannen satt med ryggen mot en sten. Han såg trött ut. Skägget hängde grått och tovigt ut från ansikte, huva och rockkrage. Staven var blanknött och lutade mot hans skuldra och mot stenen. En gammal skinnväska låg vid hans pälsomlindade fötter. Hans ådriga händer vilade på staven.

Själv kom jag på en stig söderifrån, genom knähöga ormbunkar i öppen granskog. Jag såg honom just som jag rundat en rotvälta, där mossan hängde i skuggnischerna.
- God dag, vandrare. Kan jag göra dig något? frågade jag. Långsamt, som det blir i skogen, reste han på huvudet.
- God dag, vandrare. Nej, jag behöver inte just någon hjälp. Men jag vill du skall veta en sak, främling. Att det var här Niklas Kokta dog för tio år sedan, på året, om jag inte blivit helt vill. När jag tänker efter lite, kanske du kan få hjälpa mig om du ville, i alla fall. Men jag vill inte ha något av dej. Allt har jag här i skogen. Men jag vill ge något till dej. -
Jag tackar, sade jag, ovan vid att möta människor efter tre veckor i skogen. - Du ser ut som om du är fri att stanna där du vill, om jag dömer rätt av din ränsel. Se, vandrare, om två timmar börjar det kvällas. Om vi tar och tänder en eld i gläntan bakom den klippan därborta, skall jag ikväll berätta för dig om den visaste stigman jag mött i skogarna söder om Vänern.
Vi följdes åt runt klippan, in i en snårig blandskog, som snart öppnade sig i en glänta med skogsstjärnor och skuggiga ekar. Vi gjorde upp eld och redde vårt läger, och när vi lagat te och bannocks tog stigmannen fram pipan.
- Mitt eget namn spelar föga roll här i skogarna, jag är bara en av dessa rastlösa vandrare, som låter sina eldar glimma i nattskogens gläntor, men träden susar ännu Niklas Koktas namn, ännu efter dessa tio år. Månget träd har jag sett falla, många eldar har tynat ner, och många stigmän har lagts under sten, men Niklas Kokta blir aldrig glömd. Det var därborta på stigen han dog. Men jag skall berätta om hans liv här bland oss.
Från början kom han norrifrån, hans hemmamarker säjs ha varit Kalix lågland och tall och mygg. Men av okänd anledning tog han en gång stigen söderut för fyrtio år sedan sådär. Vi frågade honom ofta "varför?" i början, men han svarade inte. Ja, en gång lär han väl ha försökt att värja sej genom att hänvisa till någon nåjd däruppe, och då började frågandet dö ut, för vad som bjudes från den andra världen, det respekteras i skogen. Nå, det viktigaste är inte varifrån han kom, utan vad han gjorde här nere. Och varför han dog.
Stigmannen slog ur pipan och såg in i elden. Skuggorna började djupna i gläntan.
-Niklas Kokta blev snart känd bland oss som en vis man. Han tycktes ha en alldeles särskild kontakt med Vishetens riken. Han kunde känna någon komma på en stig på en dagsvandrings håll. Han brukade sitta vid elden i gläntan och säga: "Nu ser jag att den och den kommer på stigen från Duvberget", eller Vehultsskogarna eller varifrån denne nu var på väg. Eller han kunde säja om en galen älg gick på den och den stigen, så att ingen vandrare behövde möta den. Och han tycktes känna vad den och den hade tunga tankar på, och visste oftast, ja, kusligt ofta, vad som behövdes hos den olycklige. Han var en kär gäst vid våra eldar, ty sin vishet nyttjade han för att brädda godhetens mått. Det du! Det är sann vishet! Att stöpa samman makt och kunskaper med godhet!
Stigmannen sträckte sig efter en torr grangren ur vedhögen. Den sprakade till när elden fann fäste i den och flammade snart som en fackla. Lågornas eko av ljus slickade de närmsta ekarna.
- Han tycktes vara på varje stig, och var ändå alltid väl sedd, för han talade inte för mycket, han bar sin egen mat och hade ofta åt andra, och hans ögon hade en annan värme än eldens försåtliga. De såg ut som om han alltid höll en dunig fågelunge framför dem i sina kupade händer. Mycket gott gjorde han och tänkte han på sina stigar. Men det största han gjorde var det han gjorde de sista dagarna han hade glöden kvar i sina ögon.
Det började en kväll på hösten i en glänta borta vid Håleberget. Vi satt många stigmän i den gläntan, den kvällen. Det var Erik Speleman, Jonas Fällmakare, Jon från Sima, Ludvig Starke, Oskar i Hålan, Per Stockdragare och jag. Och vi hade gjort en stor eld för oss allihop när han kom på stigen från Berga. Vi kände allihop från början att han inte var lika lugn inombords som han brukade vara. Och vi undrade vad som oroade honom. Han svarade att Alfernas ljus hade slocknat borta vid ödetorpet vid Stenkällan. Och han hade frågat vinden vad som hade hänt, och granarna hade susat till svar att en ond björn hade väckts av de svarta dvärgarna. En ond björn är en björn med vattuskräck, ser du, men denna vattuskräck han har är bara den yttre delen av sjukdomen. En ond björns största hot är den dimensionen som inte vi dödliga kan nå, den att den har en andebjörn hos sej, en som man inte ser, men som kan breda ut sin skugga över hela skogen. Det är bara en nåid eller en schaman eller en klok gubbe som kan stoppa andebjörnens framfart, och schamanen måste, samtidigt som han dödar djuret med sitt spjut, döda anden med sin själ.
Niklas stannade inte vid vår eld denna natt, han vek snart in i mörkret, och vi satt tysta kvar, alla visste att björnen måste dö, annars skulle hela skogen bli sjuk, och vi visste att Niklas inte skulle tveka, och att han kanske hade precis så mycket kraft som behövdes, men inte mer, så han skulle troligen dö med björnanden. Vi släckte vår eld, och lade oss att sova. Det vore orätt av oss att störa honom denna natt. Han behövde natten för att samla kraft om han alls skulle kunna mäta sig med björnen. Själva kände vi oss trygga. Han hade sagt, när han gick, att vi var säkra vid denna eld. Och sade han något, så var det sant.
Men nästa morgon tog vi var sin stig och sökte honom. Jag minns den dagens tystnad. Själv kände jag ett slags svårmod jag inte kunde peka på, och en rädsla inom mej. Granarna tycktes svarta, ingen fågel sjöng, höst som det var, men tystnaden tyngde. Middagselden var fadd och solkig, och fågeln smakade beskt, den var obehaglig att se när jag snarade den, med sina spretiga ben och sin gapande näbb, och den smakade illa. Gräset slokade mer än jag någonsin sett det.
Och till slut fann jag Niklas. Orörlig låg han på en sten och andades tungt. Jag vågade inte röra honom, för en klok i dvala skall man inte rubba.
Elden höll på att slockna, så jag lade mera ved på. När elden fått fäste fortsatte stigmannen:
- Efter en timme slog Niklas Kokta upp sina varma ögon. "Hjälper ni mej allihop, så klarar vi det", sa han.
Jag gick upp på en höjd och blåste i hornet. Det ekade ut över nejden. Och snart hördes, svagt, andra horn bort i skogarna. Niklas och jag tände en eld. När solen nådde Ulvbergets trädrand kom de första stigmännen. Medan det skymde kom fler och fler. Ryktet hade tydligen gått längs stigarna, för den natten tror jag jag såg tjugo eldar mellan träden. Och den natten skall jag aldrig glömma. Niklas jojkade och dansade på ett sätt som jag aldrig sett förut, och ingen annan stigman heller, som jag frågat efteråt. Han slog på en träring och jojkade en klagande, kuslig jojk, medan han tycktes helt omedveten om allt runtomkring. Jag kände nästan inte igen honom, så förvreds hans ansikte. Sedan slutade han jojka och bad oss att slå ner en påle och binda hans ena ben vid pålen, med en meter tamp mellan honom och pålen. Sedan bad han oss smida en spjutspets åt honom, tre fingrar lång, och vi rostade rödjord och byggde en ugn och blåste in i den tills vi hade järn. Och när järnet började rinna kom hans första skrik. Vi ryggade till, för det ekade mellan bergen som vargvrål, när en varg är galen. Vi såg hur han rullade runt vid pålen, hur han ryckte och rullade och vrålade, och vi kände mörkret tätna över våra ryggar. Så blev järnet smidbart, och vi hamrade det med en sten mot en sten så gnistorna flög, men varje gång slagen föll, ryckte Niklas till, så det var med största koncentration som smeden fick uppbåda sin vilja att slå järnbiten till en spjutspets. När vi härdade smidet, svimmade Niklas.
Vi sov länge den morgonen. Men när vi vaknat, låg Niklas fortfarande avsvimmad. Inte förrän vi hällde vatten på honom, kvicknade han till, hålögd och darrig. "Detta blir min sista dag", sade han. "Innan jag tar farväl av er, mina vänner, ber jag er att ni sätter ett skaft på spjutet." Men vi protesterade och undrade om han verkligen skulle möta björnen ensam. Han svarade skarpt tillbaka att om inte han själv mötte björnen, skulle denna natt vi alla gått igenom vara förgäves. Vi fick följa honom till platsen, men vi måste stå lite på avstånd, och vi fick inte resa ett vapen, för då skulle björnen segra.
Nå, han visste vad inte vi vet. Vi gjorde ett skaft och följde honom hit till denna skog och ställde oss på denna klippa efter hans anvisningar. Själv ställde han sej på stigen och stödde sej på spjutet. Vi bävade alla, rädda för vad som skulle komma, och oroliga för Niklas.
Efter ett tag hörde vi den fruktade björnen komma i skogen. Niklas därnere på stigen reste spjutet, och de av oss som hade vapen fingrade nervöst på dem, utan att höja dem. Björnen ryade som en demon i skogen, knäckte grenar och röt. Niklas höll spjutet stadigt. Solen gick in i ett svart moln, som blev en ofantlig skugga av en björn i samma ögonblick som björnen siktades. När den fradgatuggande björnen fick se Niklas och reste sig på bakbenen, kom molnet farande mot oss med en så ofantlig fart att vi alla skyggade, och några föll omkull. Björnen anföll besinningslöst Niklas nere på stigen, och medan den kastade sej över honom, rände han in spjutet i buken på björnen. De rullade runt i ormbunkarna. Björnmolnet täckte hela himmelen, och det mullrade hotfullt. Träden svajade febrilt som i storm och vi kastade oss alla till marken, fyllda av skräck. Det blixtrade som av tänder i molnet, och nerifrån stigen hörde vi hur Niklas vrålade av smärta, blandat med björnens vilda rytanden. Jag höjde huvudet, och såg hur nerifrån Niklas kropp under björnen, en eldtunga slet sej upp till molnet som en spjutspets, sedan kom kom ett öronbedövande brak, träd slets upp med rötterna och välte över stigen, ett vinande skri slet i öronen och sedan blev allt tyst.
Vi reste oss sakta upp. Molnet var borta. Vi tittade ner mot stigen. Den var alldeles nerblodad, ormbunkar och gräs var knäckta och nertrampade, och där låg björnkroppen, med spjutet rakt igenom med skaftet knäckt, och Niklas under björnen, död. Björnen hade slitit upp hans bröstkorg och bitit honom över ansiktet. Vi forslade upp båda kropparna på klippan, brände dem och lade ett röse. Så dog den störste stigmannen jag mött.

Stigmannen stoppade sin pipa, andaktsfullt och med blicken liksom forskande in i den falnande glöden. Vi satt så tills glöden var död.

© Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10

Tillbaka till föregående sida