Efter ett tag hörde vi
den fruktade björnen komma i skogen. Niklas därnere på
stigen reste spjutet, och de av oss som hade vapen fingrade nervöst
på dem, utan att höja dem. Björnen ryade som en demon i
skogen, knäckte grenar och röt. Niklas höll spjutet stadigt.
Solen gick in i ett svart moln, som blev en ofantlig skugga av en björn
i samma ögonblick som björnen siktades. När den fradgatuggande
björnen fick se Niklas och reste sig på bakbenen, kom molnet
farande mot oss med en så ofantlig fart att vi alla skyggade, och
några föll omkull. Björnen anföll besinningslöst
Niklas nere på stigen, och medan den kastade sej över honom,
rände han in spjutet i buken på björnen. De rullade runt
i ormbunkarna. Björnmolnet täckte hela himmelen, och det mullrade
hotfullt. Träden svajade febrilt som i storm och vi kastade oss alla
till marken, fyllda av skräck. Det blixtrade som av tänder i
molnet, och nerifrån stigen hörde vi hur Niklas vrålade
av smärta, blandat med björnens vilda rytanden. Jag höjde
huvudet, och såg hur nerifrån Niklas kropp under björnen,
en eldtunga slet sej upp till molnet som en spjutspets, sedan kom kom ett
öronbedövande brak, träd slets upp med rötterna och
välte över stigen, ett vinande skri slet i öronen och sedan
blev allt tyst. Vi reste oss sakta upp. Molnet var borta. Vi tittade ner
mot stigen. Den var alldeles nerblodad, ormbunkar och gräs var knäckta
och nertrampade, och där låg björnkroppen, med spjutet
rakt igenom med skaftet knäckt, och Niklas under björnen, död.
Björnen hade slitit upp hans bröstkorg och bitit honom över
ansiktet. Vi forslade upp båda kropparna på klippan, brände
dem och lade ett röse. Så dog den störste stigmannen jag
mött.
Stigmannen stoppade sin pipa, andaktsfullt och med blicken liksom forskande
in i den falnande glöden. Vi satt så tills glöden var död.
© Kenneth Eriksson, ur Livsbok 10
Tillbaka till föregående sida